KRÖNIKA. ”Jag vill inte ha något. Jag behöver inget. Ändå har jag en känsla av att vilja shoppa.”

Planlöst går jag omkring i min gamla hemstad Sundsvall och tittar i affärer. Jag är här över dagen för att spela in en podd om saker. Om vårt förhållningssätt till saker. Om konsumtion. Om konsekvenserna av vår konsumtion. Jag vill inte ha något. Jag behöver inget. Ändå har jag en känsla av att vilja shoppa. Det ligger så starkt i mig. Fortfarande. Den där känslan av ”jag vet att jag behöver det när jag ser det”. Det brukade vara mitt liv. Jag shoppade järnet. Ofta som ett tidsfördriv, en hobby. En snygg kudde kunde föranleda att hela vardagsrummet fick en ny lock.

-Nu byter jag färg! Brukade jag glatt meddela min man.

Till och med rumsmattan, den stora under rumsbordet, brukade bytas ut.

Sen var jag nöjd ett tag. Tills nästa runda på stan, eller tills nästa nummer av Elle Interiör damp ner i min brevlåda. Så mycket pengar, tid och energi jag lagt ner på att shoppa. Prylar jag inte visste att jag ville ha eller behövde.

Men vad betyder grejer egentligen? 2015 släpptes Mari Kondos succebok ”Konsten att städa” i Sverige. Jag stod och hängde över personalen i bokhandeln när de packade upp lådan. Jag tror mig ha fått det första exemplaret i Umeå. Det var en bok som på riktigt förändrade mitt liv. Den vände helt upp och ner på mitt konsumerande och mitt förhållande till prylar. Det var genom den resan som mitt verkliga klimatengagemang föddes.

Vem behöver egentligen 46 innerkuddar (bara prydnads…) och vad är grejen med ungefär lika många strumpor? Enligt Mari Kondos princip ska man tacka alla saker innan de lämnar ens hem. Du måste rannsaka din pryl för att se vad den lärt dig eller gjort för dig. Så många gånger jag sagt ”Tack för att du lärde mig att jag inte passar i spets” och ”Tack för att du lärde mig att jag inte ska handla på nätet”. Att se alla våra prylar framme, som annars var prydligt undanstoppade i smart förvaring, det gav mig ångest. Jag började ifrågasätta vad jag hållit på med

Under resans gång insåg jag hur mycket ångest prylar kan föra med sig. Ångest jag inte visste fanns. Som mina klättergrejer i garaget. Inte använda på tio år. Varje gång jag såg dem blev jag påmind om min ungdomsdröm att bli och vara en klättrare. Jag skulle bestiga K2 och Everest minsann. Utan syrgas. Men jag kom aldrig så långt. Jag kom till klätterväggen och en och annan bergsvägg utomhus. Sedan rann allt ut i sanden. Men kvar låg klättergrejerna tio år senare och påminde mig om mitt misslyckande. För jag såg fortfarande mig själv som en klättrare, en misslyckad sådan, genom den kvarvarande utrustningens existens. Kanske skulle jag en dag börja igen. Hade jag ens slutat?

Men nu rök de – och vilken befrielse. Plötsligt var jag ingen klättrare längre. Jag hade ett krav mindre att leva upp till. Klättringen var inte längre en del av min identitet och det var befriande att lämna den bakom mig.

Som ett vidare steg på vår resa började vi senare att intressera oss för minimalism. Att inte leva med ett överflöd av prylar. Jag började ifrågasätta vilka saker som verkligen betydde något i vårt hem. Antingen genom affektion eller sin funktion. Det blev ytterligare ett brutalt uppvaknande. Där bodde vi på landet i vårt stora hus, med flera extrarum och stora hallar. Rum som behöver fyllas för att inte eka tomma. För ett hem ska ju ändå kännas hemtrevligt. Så många saker som bara fanns för att fylla ut. En stor skänk i hallen, den passade bra där. Men en skänk fyller man lätt med andra saker. Det tog alltid tid att städa vårt hus, det tar tid att underhålla saker.

Sagt och gjort – vi bestämde oss.

”Vi ska flytta till stan. Sälja bilarna och bo i ett mindre hus!”

Vi har nu halverat vår boyta och jag stormtrivs. Det är alldeles perfekt för oss. Och var pryl har sin plats. Jag ägnar ytterst lite tid åt att städa och i princip ingen tid till att leta saker. Trots att vi har barn.

Men fortfarande kan jag få ha-begäret. Det är så starkt och jag vet inte var det kommer ifrån. Om jag inte ser upp faller jag ibland för det. Kommer hem med prylar som jag sedan ångrar. Men allt oftare när jag går där i affärerna med mitt ha-begär möts jag av en ny slags besvikelse. Som idag. Jag vill inte ha fler prylar.

Elin Leyonberg